Som en knytnäve rakt i hjärtat.
Idag har det varit en av de jobbigaste dagarna i mitt liv....känslomässigt. Var inte beredd på det. Borgerlig begravning....kan väl bara vara bra...tänkte jag när vi åkte mot Falun. Javisst var det bra...för bra, om man får säga så. Så annorlunda..så ljust och så tårfyllt.
Bårtäcket var ett vackert jobstryck...blommor på en sommaräng...handväskan och älsklingsparfymen fanns med vid kistan...favoritkudden och samlingen av änglar stod så vackert vid sidan om. Vacker musik....Bach, och Eva Dahlgrens, Vem tänder stjärnorna. Underbara dikter, och tal av vänner och syskon. Den vackraste begravningen jag varit på.....Men....jobbig....och jag vet varför. Jag har så svårt att visa vad jag känner....Hur ska jag kunna gråta inför alla dessa människor, vet jag att jag tänkte en stund. Kom på mig med att längta efter en kyrklig begravning...en "vanlig" begravning med allt vad det innebär: Av jord är du kommen...jord skall du åter varda...en begravning där allt är förutbestämt...strukturerat...traditionellt...rituellt.....vad som helst bara jag inte behöver gråta!!! Knäppt va? Nu ska jag tänka ut hur jag själv vill ha det...den dagen.....
Dagens uppgift är över....Tacksam att jag fick vara med, men sorgsen över att det blev nu, och inte om många, många år....Ibland är livet oberäkneligt. 
man gråter alltid på begravningar...
...inte jag, tyvärr......
