Släppa taget?
Söndag...solsken...och pigg efter morgonens lätta migränanfall.
Igår kom Fjalar hem.....Efter ett snabbt beslut av henne rullade hon mot Dalarna tidigt på morgonen. Sju tror jag att klockan var. Vid nio ringde jag.....ville bara veta hur det gick. Inget svar....efter en minut ringde hon tillbaka....shitttt....jag har kört i diket....Mår du bra...mår katten bra...vart är du, frågade jag skärrat. -Ja, vart är jag...vart fan är jag?
Nu gick allt bra. Vänliga människor stannade...ringde efter traktor...lagade bilen...och efter ett par timmar kunde hon fortsätta färden mot Dalarna och mamma.
Det är dagar som den som gör att man längtar tillbaka till småbarnstiden....små skrubbsår på knäna....snuva....någon magsjuka då och då.....läggdags i tid och de enda problem man hade var när barnen kivades om samma leksak. Nu...nu när de är vuxna och utspridda på olika platser i landet sitter man här....sitter och längtar och undrar...undrar hur de har det...undrar om de mår bra....undrar om de behöver mig just nu. Det är svårt det där...att släppa. Kanske är det inte meningen att man ska släppa dem. Mammas roll är nog att oroa sig och vilja vara där....Jag gör det...ofta...och mycket.
Men idag är idag och nu ligger katterna framför kaminen och värmer sig.Fjalar är på Kupan med sin syster och P tittar på tennis på tv. Själv ska jag njuta av att jag har det så bra. En sak ska jag göra.....börja rita på min blivande tatuering...den som jag ska ge mig själv i 50-årspresent. Jag vill ha något som är JAG. Den ska innehålla bilder och text som symboliserar mig och mitt liv. Bad P om hjälp att hitta saker som är jag. -Om du skulle säga några substantiv som är jag och som jag kan ha i min tatuering, vad skulle det vara? Svar: vindskydd och värktabletter!
See you.....
Igår kom Fjalar hem.....Efter ett snabbt beslut av henne rullade hon mot Dalarna tidigt på morgonen. Sju tror jag att klockan var. Vid nio ringde jag.....ville bara veta hur det gick. Inget svar....efter en minut ringde hon tillbaka....shitttt....jag har kört i diket....Mår du bra...mår katten bra...vart är du, frågade jag skärrat. -Ja, vart är jag...vart fan är jag?
Nu gick allt bra. Vänliga människor stannade...ringde efter traktor...lagade bilen...och efter ett par timmar kunde hon fortsätta färden mot Dalarna och mamma.
Det är dagar som den som gör att man längtar tillbaka till småbarnstiden....små skrubbsår på knäna....snuva....någon magsjuka då och då.....läggdags i tid och de enda problem man hade var när barnen kivades om samma leksak. Nu...nu när de är vuxna och utspridda på olika platser i landet sitter man här....sitter och längtar och undrar...undrar hur de har det...undrar om de mår bra....undrar om de behöver mig just nu. Det är svårt det där...att släppa. Kanske är det inte meningen att man ska släppa dem. Mammas roll är nog att oroa sig och vilja vara där....Jag gör det...ofta...och mycket.
Men idag är idag och nu ligger katterna framför kaminen och värmer sig.Fjalar är på Kupan med sin syster och P tittar på tennis på tv. Själv ska jag njuta av att jag har det så bra. En sak ska jag göra.....börja rita på min blivande tatuering...den som jag ska ge mig själv i 50-årspresent. Jag vill ha något som är JAG. Den ska innehålla bilder och text som symboliserar mig och mitt liv. Bad P om hjälp att hitta saker som är jag. -Om du skulle säga några substantiv som är jag och som jag kan ha i min tatuering, vad skulle det vara? Svar: vindskydd och värktabletter!
See you.....
Kommentarer
Trackback
