Och så börjar ännu en dag....
Det är så här jag vill att det ska vara....-5 grader, mycket snö och en dag fylld av både jobb och ledighet.
Idag ska det förberedas inför en leverans av julmat i slutet på veckan...det ska betsas en fin låda som P har snickrat ihop. Den ska fyllas med alla våra sju marmelader...de sju dödssynderna. Vi fick en beställning på det. En julklapp till en präst. Det tyckte jag var riktigt roligt. Måste vara en modern präst. Ska också förbereda inför helgens julmarknader...årets sista. Sedan blir det ledigt. Jag ska nog ta ledigt ända till vitsipporna lyser vita i björkbackarna. Det är jag värd...ja, attans vad jag är värd det!
Nu ska det kokas kaffe. Ska väcka P och sedan beger vi oss till jobbet.
"En lillebror....det var en lillebror som kom mellan snöflingorna. Hon förstod det inte riktigt, men han måste ha legat där i sin babylift på vägen hem igen. Och det måste ha varit trångt där i bilen. Det minns hon inte heller men han fanns där från då....
Senare...när hon blev äldre, berättade psykologen att de första minnen man har brukar komma vid just den åldern hos barn. Då så...då var allt i sin ordning. Eller kanske inte. Hur som helst så började berättelsen där...med snöflingor, röda tegelväggar och en lång väg mot insikter, reflektioner och en ensamhet hon inte visste att hon hade. Det skulle hon komma på långt senare."
Från vadmal till sammet. Början.
Tänkte börja igen. Börja blogga alltså. Inte för att det känns helt hundra....men ändå....Jag har saknat er och känner att jag behöver lufta mina tankar, tvätta ur den där grå vadmalsfilten som krupit innanför skinnet och lagt sig som ett för trångt foder inom hela mig....
Mycket har hänt sen sist, och mycket har inte hänt. Jag har förstått att det gäller att börja om...i många avseenden och jag börjar med att börja om med det lättaste...bloggen. Alla andra "börjaom" kommer så sakteliga framöver.
Livet på campingen går vidare. Ja, vi fick bo kvar och jag har under den här tiden upptäckt att det här livet passar mig mycket bättre än jag trodde. Ja, jag visste ju att det var hit jag ville....men att det skulle bli så här bra trodde jag aldrig. Just nu passar det här livet som hand i handsken och jag har många planer för framtiden i vagnen. Men...det får också vänta lite. Jag ska inte skriva mer just nu. Jag ska bara posta det här inlägget och njuta av att vara igång igen.
Tack för att du finns där ute....för att du läser det här och för att jag har möjligheten att träna på mitt nya liv på just dig....för det är så det känns.....nu ska jag våga allt jag inte vågat förut...nu ska jag bli mitt jag...inte mitt nya jag, utan det där jaget som alltid funnits där men som jag aldrig hittat förut.
" Snöflingorna dalade sakta mot marken. Stora och tysta föll de. Hon kunde se dem i förgrunden mot den röda tegelväggen och hon visste inte riktigt på vilket hon skulle fästa blicken, väggen eller flingorna? Alla färger var så klara, så tydliga att de upptog hela sinnet.
I bilen, på vägen hit hade det varit kallt. Kalasbyxorna hade kliat och kanat ner över rumpan. Det kändes obekvämt men hon kunde inte, eller ville inte göra något åt det. Det fick vara.
Nu stod hon där och tittade upp mot fönstret långt där uppe. Någon var där. Men snön var så vacker att det var det enda hon ville se."
