Kitty och min deckarkarriär.
Ja, det blev väl ungefär som jag misstänkte...inget guld...fick hjälpa till med dammsugningen...äta rester från veckan som gått...halvljummet kaffe framför tv:n...och nu har jag lyckats få P att fixa kvällsmaten. Alltid något. Dagen känns ungefär lika grå som det är utanför fönstret just nu. Skitväder...men det är i alla fall inte kallt.
Idag har jag tänkt mycket....bl a på tidiga tonåren och böcker. Jag var en sån där bokmal när jag var liten...är det fortfarande, men det var betydligt mer förr. Jag läste allt...fort och med enormt intresse...både för historierna i boken och även för meningarna....sammansättningen av ord förundrade mig. Det skulle vara meningar som flöt i min mun om jag läste högt och det skulle vara mjukt och följsamt om jag läste tyst. Men...det fanns en serie böcker som jag inte vet hur meningarna var...för jag bara läste och läste och läste....Kittyböckerna.
Kan än idag känna hur gärna jag ville vara som hon....hamna mitt i tjuvjakter...kidnappningar...mystiska spionhärvor. Kitty hade alltid i sin ficka: pennstump, snöre, lite pengar, anteckningsblock och en chokladkaka. Allt detta var bra att ha för oförutsedda händelser...om man blev inlåst t ex...eller om någon mystisk bil kom förbi...då kunde man skriva upp bilnumret snabbt..... Gud va spännande det var....jag "blev" Kitty...smög omkring efter husväggarna hemma i lilla Vansbro...kollade in mystiska gubbar som jag aldrig sett där tidigare (säkert ryska spioner)...ålade mig fram bakom täta häckar i villakvarteren och skrev upp varenda bilnummer jag såg. Det var min karriär som deckare...inte så värst lång, men väldigt givande. Lärde mig att se men inte synas. Väldigt användbart många gånger. Har ofta fått höra av mina barn...när de gjort något bus och trott att jag inte sett....-Hur kunde du veta det mamma? Tack Kitty...jag kommer alltid att minnas det du lärt mig!
Idag har jag tänkt mycket....bl a på tidiga tonåren och böcker. Jag var en sån där bokmal när jag var liten...är det fortfarande, men det var betydligt mer förr. Jag läste allt...fort och med enormt intresse...både för historierna i boken och även för meningarna....sammansättningen av ord förundrade mig. Det skulle vara meningar som flöt i min mun om jag läste högt och det skulle vara mjukt och följsamt om jag läste tyst. Men...det fanns en serie böcker som jag inte vet hur meningarna var...för jag bara läste och läste och läste....Kittyböckerna.
Kan än idag känna hur gärna jag ville vara som hon....hamna mitt i tjuvjakter...kidnappningar...mystiska spionhärvor. Kitty hade alltid i sin ficka: pennstump, snöre, lite pengar, anteckningsblock och en chokladkaka. Allt detta var bra att ha för oförutsedda händelser...om man blev inlåst t ex...eller om någon mystisk bil kom förbi...då kunde man skriva upp bilnumret snabbt..... Gud va spännande det var....jag "blev" Kitty...smög omkring efter husväggarna hemma i lilla Vansbro...kollade in mystiska gubbar som jag aldrig sett där tidigare (säkert ryska spioner)...ålade mig fram bakom täta häckar i villakvarteren och skrev upp varenda bilnummer jag såg. Det var min karriär som deckare...inte så värst lång, men väldigt givande. Lärde mig att se men inte synas. Väldigt användbart många gånger. Har ofta fått höra av mina barn...när de gjort något bus och trott att jag inte sett....-Hur kunde du veta det mamma? Tack Kitty...jag kommer alltid att minnas det du lärt mig!
Kommentarer
Trackback
