mariamarmelad

Jag tycker inte om folk som är falska. Varför kan man inte vara rak och ärlig och säga vad man tycker.....till mig...till oss? Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att säga rent ut vad jag vill, vad jag tycker. Det kommer man längst med.

Nu har det visat sig att det finns människor i vår närhet som inte är att lita på. Så vad ska jag göra? Konfrontera? Ignorera? Dissa (låtsas som de inte finns)? Förr...blev jag bara ledsen när sånt här hände...nu....med åldern, har jag blivit förbannad och vill omedelbart prata med personen i fråga. Tur jag har en man som hejdar mig. Saken ska få bero lite...jag vill se om det händer något...om personen i fråga säger något själv. Ge alla en chans.

P gick omkring och skrattade när det här kom fram. -Vad skrattar du åt? -Det är så roligt att se dig förbannad.

Nej, idag får det bli att leva efter: sköt dig själv och skit i andra. Det är inte lönt att gå och vara arg. Det tar tydligen 8 timmar för kroppen att bli sig själv igen. Problemet är bara att jag är så långsint. Glömmer aldrig. Vänner som inte är att lita på väljer jag bort. Har inte tid, ork och lust att omge mig med människor som är falska.

Så...till dig som vet med dig att du vill ha vår hjälp och som sedan försöker undergräva oss och det vi gör....glöm det. Du har gjort bort dig. Du har skitit i det blå skåpet. Tack för den tid som varit...du har lärt mig, än en gång, att man ska passa sig för att lita på någon.